A Possible Image - of what is just becoming reality

Det sjuder och myllrar av liv. Fågelkvitter, granskogssus och lövsprickning följs av vinterns första snötäcke som bäddar in landskapet i en fuktig dovhet. I A Possible Image – of what is just becoming reality öppnar Eija-Liisa Ahtila dörrar till ett filmiskt universum där relationer mellan människa, djur och den föränderliga nordiska naturen står i centrum. Utställningen undersöker hur förändringen blir synlig och påverkar våra liv. Genom konstnärens storskaliga installationer med rörlig bild får vi utforska och utvärdera vår mänskliga position i ett ekologiskt sammanhang. I grunden handlar det om anknytning – i nära relationer, inom och mellan arter och i vår längtan efter att tillhöra världen omkring oss. 

Kan vi älska andra än vår egen art 

I utställningen finns två spår som också avspeglar Ahtilas arbete under de senaste decennierna. Det första ställer frågorna: Kan vi älska andra än vår egen art? När börjar vi skilja mellan oss själva och världen omkring oss? Det andra spåret handlar om skogen som ett relationellt rum som en sinnebild för hur livet existerar. Och hur skogen som modell lever kvar även i det som inte längre existerar som en skog. Eija-Liisa Ahtila har i sin omfattande karriär inom rörlig bild utvecklat en stark tilltro till det imaginära och föreställningsförmågan – det förvandlingsmoment som sker genom intuition i skapandeprocessen – från skrivandet av manus, till filmande, klippande och slutligen i betraktarens möte med konstverket.

Reflection of a Forest 

Ett nyckelverk i utställningen är Reflection of a Forest (2025) som är filmat på olika platser i södra Finland under tre års tid. Den femtio minuter långa filminstallationen låter oss sjunka ner i årstidernas specifika rytm av cykliska växlingar. Verket skildrar varandets rumslighet – hur livet existerar i ett gemensamt utrymme som upprätthålls av mångfalden hos dess invånare. I en scen mellan ett mörkt träd och en ung kinesisktalande man, framträder förnimmandet mellan arter extra starkt. Trädets rötter bär upp den mänskliga kroppen i landskapet och i andningen sker en transaktion av koldioxid i utbyte mot syre. Människans förlust av en närstående bärs av naturens regenerativa förmåga och omslutande kraft. I verket blir skogens rum en modell, en urform för samexistens. Den erbjuder ett ramverk varigenom vi också kan betrakta hur människans aktiviteter format landskapet till ett lapptäcke av fläckvis naturskog, brukad natur och urbana miljöer.  
 
Potentiality for Love  

En modersgestalt närmar sig svävande mot betraktaren från en galax i universum för att landa i en omfamnande gest. Installationen Potentiality for Love (2018) består av en skulptural LED-skärm. I samma rum möter vi en schimpans vars blick är vänd från betraktaren, samt två forskningsbord. Uppställningen påminner om en behandlingsmetod för fantomsmärtor, där en spegel används för att påverka de minnesspår som smärtan lämnat i hjärnan. I denna installation har spegeln ersatts av en monitor och i stället för en mänsklig underarm möter betraktaren armen från en annan primat – en schimpans. Potentiality for Love handlar om anknytning och förmågan till kärlek och empati inom och mellan arter. Hur sker gränsdragningen fysiologiskt mellan oss och våra artfränder vars DNA vi delar till 98 procent? 

Ulleråkermadonnan

 Utställningens teman utvecklas även vidare i Ulleråkermadonnan (2026), en permanent filminstallation i Ulleråker i Uppsala, vilken realiseras under hösten. Ahtila tar fasta på det kollektiva samhälle som en gång fanns här – ett psykiatriskt sjukhusområde med det gamla Hospitalet i centrum. I filmmanuset beskrivs hur patienterna och vårdarnas liv ”…tvinnas kring en gemensam ideologi och vilja mot ett gott som i möjligaste mån tillhör alla”. Verket har inslag av magisk realism och refererar till medeltida madonnaskulpturer och hur de ofta har en samlande funktion för en plats. Förhoppningsvis kan denna samtida madonna skänka en sorts helande närvaro. Kanske kan hon bära en del av platsens smärta, av psykiskt lidande och isolering och även bli beskyddare av områdets livsvärldar och dess hotade arter. 
 
Fiktionen som skapar verklighet   

I utställningen A Possible Image – of what is just becoming reality placerar Eija‑Liisa Ahtila betraktaren på tröskeln till en möjlig framtid. Genom kameralinsen kan vi kliva in i denna värld och bli en del av den. Vad är det då för verklighet? I grunden handlar det om livet och vår relation till andra levande varelser i en tid av ekologisk osäkerhet. Eller som konstnären uttrycker det: ”hur vi uppfattar förändringen i vår värld och hur vi låter den tränga in i oss och förvandlas till förståelse”. Ahtila gestaltar en ekologisk värld där tid och rum framträder utifrån flera samverkande perspektiv. Skogen blir en modell för hur allt liv kan existera tillsammans – och kanske också för hur vi människor kan leva? I skogen existerar varelser sida vid sida i ömsesidigt beroende – en urform för symbios, en superorganism av sammanflätade relationer.