Program 24 maj

Louis Schou-Hansen – Tragedy

Kliv in i ett drömliknande rum där två karaktärer fastnat i en evig loop. Här blandas barockens dramatik med cowboyfantasier och döende svanar – en visuell upplevelse du inte glömmer.

  • Tider: 14.00-17.00 (och söndag 25 maj 14.00-17.00) 
  • Plats: Uppsala konstmuseum, våning 1
  • Språk: Engelska

Om verket

Verket är en performanceinstallation. Du kan gå och komma.  
Tragedy är ett uppslukande rum, där två olyckliga fiktiva karaktärer iscensätter en långsam, oändligt loopande mardröm. Detta drömlandskap har formen av en fälla, en labyrint utan väggar, en plats där västerländska kulturella troper från barocken till idag manifesteras som oordnade tvångshandlingar: lap dances, olyckliga älskare, cowboyfantasier, döende svanar, hovbaletter, stilleben och Hollywood-sex. Tragedy är en icke-emotionell begravningsplats för en odödlig historia – en slags tid i förfall.

År 2019 skrev konstnären och teoretikern Alina Popa i en av sina sista essäer: "Kroppen är verklig, men det vi tänker om den är fiktion." Samtidigt som Popa hänvisar till det ”verkliga” som kroppens materiella egenskaper – kött, ben, blod, hud etc. – pekar hon också på kroppen som en disciplinerad behållare där komplexa fiktiva verkligheter odlas tills de tränger in genom vår hud och fastnar i vårt kött som någonting sant. Med utgångspunkt i en utvidgad tolkning av Popas citat från 2019, utforskar Tragedy kroppen och det som omger den som ett komplext nätverk av destruktiva västerländska fiktioner, där vi alla blir våldsamma agenter i en döende värld. 

Medverkande:

PERFORMANCE, LJUD OCH KOSTYM: Louis Schou-Hansen 
PERFORMERS: Thjerza Balaj & Elise Nohr Nystad 
TEXTILARBETE: Karoline Bakken Lund 
FOTO: Chai Saedi 
EXTERNT ÖGA: Alexandra Tveit 
TRAILER/DOKUMENTATION: Chris Helberg 
FINANSIERAT AV: Arts Council Norway och PAHN – Performing Arts Hub Norway 
SAMPRODUKTION: Podium Oslo

laia600.jpg

Laia Estruch – Stray Birds / Ocells Perduts V67

Hur låter en röst som vill flyga? I detta unika verk använder Laia Estruch rösten som sitt främsta verktyg – rör dig fritt och upplev performance i både trapphus och trädkronor.

  • Tider: 15.00-15.30 och 17.00-17.30
  • Plats: Uppsala konstmuseum, trapphuset och utomhus


Om verket

Ocells Perduts V67 (2021) är ett ljudskapande och experimentellt projekt, mellan skulptur och performance, där en undersökning genomförs i trädkronorna om fåglarnas röst i relation till människokroppen. Ett förslag om utforskande och skapande, baserat på röstens förmåga att resa, interagera och migrera. Idén till Ocells perduts väcktes först i början av 2020 när Estruch stötte på en katalansk översättning av Stray Birds (1916), den bengaliska författaren Rabindranath Tagores samling av aforistiska dikter, i ett antikvariat i Mexico City. Verken utforskar en performativ användning av rösten och låter den flyga

broiler600.jpg

Maja Fredin – Broiler

Vad händer när vi börjar se våra kroppar som projekt? I Broiler tar Maja Fredin med dig till gymmet, in i köttets värld och tankar om självoptimering, konsumtion och revolution.

Om verket

På senare tid har jag tänkt mycket på kycklingar, kött och muskler. 
Industriellt uppfödda kycklingar vars muskeltillväxt är maximerad så till den grad att deras benen bryts under deras vikt.

Eftersom broilern blev den perfekta metaforen för industrialisering och optimering av jaget, tvingar jag mig själv att se på världen genom en kroppsbyggares lins. En undersökning av den egocentrerade tid vi lever i, en tid där världen står i brand, allt verkar vara falskt och plastigt och som en paradox belönas äkthet och personlig utveckling.

Jag är nu helt uppslukad av gymträning och byggandet av mitt eget kött har blivit min konstform. De perfekt formade antika marmorstatyerna dröjer sig kvar, precis som den fascistiska rörelsen en gång blickade tillbaka till denna så kallade ”vita överhöghet”. En gång en färgstark värld, står nu kall och blek i sin ihåliga perfektion.

Jag drömmer om revolution och ett paradigmskifte. Men vad gör jag istället för att ställa till med ett helvete? Jag går till gymmet. För det är lättare att förbättra sig själv än världen. När jag lyfter, blir jaget irrelevant, jag är bara min kropp och min andning. Köttet.

deva600.jpg

Deva Schubert  – Glitch Choir

Vad händer när sorgen får en egen kör? Två röster förvandlar en klagosång till en glitch – en störning som öppnar för något nytt. En stark och oväntad upplevelse som tar plats i kroppen.

Om verket

Glitch Choir överför fenomenet glitch till det analoga rummet. I centrum av verket står omkompositionen av en klagosång genom glitching. Historiskt sett har offentlig sorgesång främst utförts av kvinnor, så kallade klageskor, som mot betalning ger känslomässigt uttryck för andras sorg över den avlidne. Det är främst kvinnor som tillåts, men som också är fördömda att glitcha det privata till det offentliga.

De två kvinnliga perfromers öppnar upp en kollektiv kropp av sorg genom att skapa ett rum av intim multiresonans. I den vokala förvrängning som redan finns i klagosången sker en transformation av sorg till en kollektiv glitch. Vilken typ av kör uppstår i frekvensernas dissonans?

I Glitch Feminism Manifesto (2013) ser Legacy Russel på glitch som ett ögonblick av (tekniskt) misslyckande som manifesterar ett avbrott av information. Denna störning skapar en öppning för representation. Inte bara går något sönder, utan något annat, något nytt, uppstår. Det är ett sökande efter polyfoniska ögonblick där hybriditeten i vår levda verklighet klingar i sorgliga och rebelliska sånger.

Koncept & koreografi: Deva Schubert 
Performers: Chihiro Araki and Deva Schubert 
Komposition och ljuddesign: Ben Meerwein 
Kostym: Ama Tomberli 
Produktion: Wiebke Wesselmann 
Finansierat av: FONDS DARSTELLENDE KÜNSTE #Take Care

Uppdaterad: